Innan skolan bodde vi i Sydamerika. dom andra svenskarna bodde på "Kampen" innanför staketen med nybygda hus i rader. den där Kampen blev redan tidigt en symbål för samhellet. Att vara utanför vara att vara utanför men också att vara i det riktiga livet.

Jag och Jonas är dom onda. Jonatan och Ulf är dom goda. Alltid glada och bekymmerslösa medan vi är märkta.

Jag har alltid hatat skådespelarsamhellet. jag måste definera en egen värld. varge dag.

det är lättare att stå upp för förbrytare än för vinnare. det är lättare att se att de gör sitt bässta.

Jag hatar att fika. det är mitt märke

Det har snöat och töat och jag har inte varigt hemma på några dagar. Taket har störtat in och fyllt mitt hem med slaskig snö. Förtvivlad går jag utefter stranden in till Visby för att få hjälp. Jag är värdens ensammaste nomad.

Vi har gjort ett bo igen, skall vi föda barn igen. Vi har börjat drömma om att vi är framme vid vår trädgård.
Vi äger inte marken vi bor på, vi drar återigen vidare.

Det är som att jag minns vad jag blev lovad innan jag föddes, innan jag valde att leva. Jag vill inte vara varken inanför eller utanför muren. anar ibland friheten. minnas den som ett löfte. en dag är jag YogiJona

 

 

Vi dricker drinkar och planerar en filminspelning. I själva verket innebär det att vi står ansvariga för alla dom som ligger och dör här utanför på gatan.

Hur kan vi betala för det här kalaset? Vi hittar ingen som vill göra film på riktigt. Dom vill bara göra sitt jobb! så att de kan upprethålla sin makt och posision.

När vi ett år senare gör filmen på DI i Stockholm är situationen precis lika dan. Det är en industri, produktion. Jag tror verkligen på att vi konstnärer skall göra film istellet för filmindustrin. så kan filmarbetarna få ett par friår och segla över havet.

Redan som tonåring lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle arbeta för pengar. Jag förstod inte hur radikalt och provocerade det var men jag såg ett hål i deras ögon.